jonathan lindström alla tiders sex.jpg

Jonathan Lindström
Jonathan Lindström författaren av »Alla tiders sex – kärlek, våld och religion under 14 000 år«. Foto: Hugo Thambert

Alla tiders sex – fördummande mot läsaren

RECENSION / BOK
Alla tiders sex – kärlek, våld och religion under 14000 år av Jonathan Lindström (Nordstedts, 2021)

Anna-Maria Sörberg har läst Jonathan Lindströms nya bok om sex genom historien, från forntid till modern tid.

Man förstår att det var skoj att formulera pressmaterialet till arkeologen och folkbildaren Jonathan Lindströms Alla tiders sex. Hör bara: »Vad har stenålderns penisdyrkare, medeltidens ståndaktiga biskopar, en kraftigt illamående Elise Ottesen-Jensen och Modergudinnan gemensamt?« Och visst, allt det där finns med.

»Från första sidan befinner man sig som i en sorts show med sexigt innehåll.«

Anna-Maria Sörberg Foto: Alexander Mahmoud

Från första sidan befinner man sig som i en sorts show med sexigt innehåll. Dessutom, enligt varudeklarationen, grundad i vetenskaplig arkeologi. 300 sidor med sexualitetens enorma variationer rivs av med hjälp av hermafroditiska plattmaskar, renjägarsamhällens potentiellt gränslöst frihetliga sexliv, flintayxor, gravar, skelett samt runstenar. Slavars, kvinnors och barns vidriga livsvillkor och utsatthet täcks också in kopplat till synen på vems sexualitet som utgör utgångspunkt. (Ingen spoiler: det är männens).

»Boken framstår allt mer tömd på historia, rentav fördummande gentemot läsaren.«

Här finns intressanta detaljer om hur arkeologiska fynd tolkats olika genom historien. Som att fallosideal överdrivits eller att kvinnors sexuella självständighet sällan fått något eget fokus. Problemet är helheten. Anslaget, tonen blir outhärdligt tröttsam. Som anekdoter staplade på varandra utan fördjupning eller samhälle. Boken framstår allt mer tömd på historia, rentav fördummande gentemot läsaren. De våldsamheter som följer i sexualitetens spår behöver kanske inte hanteras varsamt, men lösningen är inte buskis.

Lindström berättar att han föraktar Freud och Foucault. Det får man såklart göra. Hur populärvetenskaplig en bok än är krävs dock något mer som motivering om man avfärdar två av de mest inflytelserika rösterna i synen på sexualitet som nonsens eller »för pedofili«. Annars blir det mest bara pinsamt.

 

Anna-Maria Sörberg

 

Ur nummer: